Det gick

Jag styrde upp i bloggröran och nu har jag en, ingen speciell - väldigt oansträngd, bloggdesign. Mitt första (förutom testen, nedan) blogginlägg måste tillägnas Hjälmared och det fantastiska år jag haft på stället. Misären och sorgen över slutet på livet där florerar fortfarande givetvis, men jag hyllar Elias Hultman som skapat samhörighetsgruppen "HOP - Hjälmareds Olyckliga Poeter", och så försöker jag tänka på alla fantastiska möten vi kommer ha Hjälmareds-vänner emellan i framtiden.

Det kändes märkligt att vakna i sängen hemma i Bräcke idag. Och att efter lite reflektion över dagen komma på att jag aldrig mer kommer att vakna på Hjälmared, och att aldrig mer spontant och lättsamt stöta på alla underbara människor där. I köket på Smedjevinden, på väg till skolan, vid kiosken, oasen, klassrummen, i herrgården, i folks rum på eftermiddagar/kvällar/nätter, Anitas Villa. Att kunna stöta på alla människor jag tycker om, typ heeela tiden! Detta kommer jag sakna. Men som Annie's spåkula sade henne igår: "Regn är som tårar och när allt är över känns allt så fräscht och nytt. Gråt om du behöver". Vi får gråta ut ett slag, ta tag i våra relationer och gå vidare! Tack mina fina vänner för att ni finns och för att vi kommer ses igen, snart. 

Igår kollade jag på lite bilder jag tog från skolan och vårfesten, log, mindes och förundrades över att IDoL-klassen är så fin och bra och att de andra klasserna också är det. Bevittna.

 

Fast vad hände egentligen med Bibel-klassens skönhet?

 

Det ska jag lura på idag i sann Björn-anda medan jag packar upp all min packning och iordningställer mitt rum. Sofia tar hem pris för bästa fniss-skapande i alla fall. Haha