1 Kor 13:12 - 14:1 "Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken"
det var länge sedan jag skrev i blöggen nu, jag har fastnat för konceptet "bilder och väldigt sporadiska uppdateringar". Ett koncept som fungerar för mig då dator- och tänkatiden är rätt låg på folkis.
Juts nu sittligger jag tillrätta i min jämtländska säng och för ovanlighetens skull har jag haft tid och ro för lite serietittande. På svtplay denna gång. Och det är GALET vilken bra serie jag kollat färdigt på nu.
Torka aldrig tårar utan handskar. 3 avsnitt, skriven av Jonas Gardell, en verklig skildring av Stockholms gayvärld på 80-talet. HIV och AIDS kommer till Sverige, en efter en drabbas bögarna av "pesten", och deras livsstil förtrycks och förnekas av allmänheten och familjer. Innehållet är så vackert, betänkvärt och sorgligt, själva serien är sjukt snyggt filmad och redigerad rent estetiskt.
Idag är synen mot homosexuella "öppnare" och det finns bromsmedicin mot HIV. Men, jag blir så arg över folks beteende mot homosexuella, som om det vore något fel, orent, något som behöver förnekas. Att man under 80-talet behövde söka sig till Stockholm för att "komma ut ur garderoben" och att en del till och med ansåg att de förtjänade att dö i AIDS. Det är så sjukt. Idag dömer folk FORTFARANDE homosexuella, och särbehandlar dem på grund av inpräntade åsikter som går i arv kulturmässigt. En del dömer på grund av vissa verser i bibeln. MEN skulle Jesus skilja på människovärdet? Ens läggning är inte vår sak att döma eller kräva förnekelse inför! Hur kan det vara det? Hur kan man värdera isär den största gåvan som Gud gett oss. Att kunna älska. Att kunna älska alla. För mig är det obegripligt.
